Fick en liten varning av Madde, att jag skulle ta det lugnt och sluta ramla. Nu är det så här att det inte är så jädra enkelt.

Vi skulle gå och flytta de 7 "tanterna", märrarna alltså. Nattetid står de i en hage ca 5 m över vägen, Johanna tyckte att det var ett bra förslag att jag skulle gå upp och öppna så kunde hon ta ledarmärren när de kom ner för backen. Visst, piece of cake, eller inte. Det hade regnat typ i dagarna 7, här blir marken såphal vid väta. Första försöket kom jag halvvägs innan jag kanade ner på alla fyra. Där borde jag lärt mig att hålla mig på vägen. Nej den tanken fanns inte ens. Nytt försök i den backen där hästarna slirar ner. Hoppar som en skadeskjuten gasell över det vattenfyllda diket som följde vägen, tog några eleganta språng uppför halva backen för att sedan kana ner igen. Stående ända ner till det leriga upptrampade diket, och där föll gasellen, I SKITEN!

I det skedet var Johanna snabb som blixten fram med telefonen och fotograferade sin skadeskjuta gasellmorsa, som var snabb nog att inte bli förevigad i liggande ställning.

Johanna som hade lite bättre sulor på sina dojjor hade inte några större problem att komma upp och öppna grinden, tog sig senare ner med hjälp av att hålla i manen på första märren. Jag gick hem och slickade mina sår, bytte kläder, i med nästan allt i tvättmaskinen, de vita underbyxorna åkte direkt i soporna ingen idé ens att försöka få dom obruna, av lera alltså.

 

Dagen efter när vi skulle åka till affären, hade vi lite bråttom av en anledning  jag glömt. Men eftersom jag inte skaffat ett skohorn efter dessa månader jag varit här, måste jag sitta på soffan för att ta på mig dojjorna. Märkte när jag reste mig att va konstigt det kändes i baken. Alldeles dyblöt..... Då hade jag satt mig på ett paket tvättlappar, med en konstigt doft i. Och eftersom jag inte tillhör det lättare slaget av människa, så pressade jag nog ut det mesta av denna fruktansvärda parfymdoftande vätska. Asblöt i röven. Inga andra rena byxor, det blev att sitta på en handduk i bilen, som tur var skulle vi åka en bit så jag blev iallafall fläckfri.

 

Som ni vet så finns här två kattungarna, den sista hittekatten, Nano, är helt rabiat när det gäller mat. Hon var högst tre veckor när hon hittades vid vägkanten, så någon större erfarenhet av livet hade hon inte.

Men hon vet att det är viktigt med mat. Hon beter sig som en utsvulten tiger, går till anfall och hoppar efter skålen, tar tag i skålen med framtassarna, kommer den andra katten nära eller hundarna så låter hon som ett åskväder.

Jag tänkte att jag ställer fram en skål med torrisar som hon kan plocka av mellan måltiderna så kanske hon behärskar sig lite.  Icke, det finns ingen botten i henne. Ner med allt på en gång. I början var hon så tarv på maten att hon försökte klättra upp på byxbenen, det har vi fått henne att sluta med.

 

En anna grejj hon håller på är att när det sopats ihop en hög med sand, brödsmulor, damm mm. Så gäller det att få upp det snabbt som ögat på sopskyfflen, annars kommer hon i full fart och gör en elegant slidestop i högen.

 

Tänkte sluta här, men måste oxå berätta om snabbaste vägen, näh inte snabbaste men kortaste vägen mellan här och Maierato. Den går nere i landssliden som var här för ett visst antal se´n. Vägen är egentligen avstängd men den används flitigt av befolkningen här. Där finns ett stycke som inte är asfalterat, utan lerväg som är stenhård vid torka. Det är inte bara säkerhetsbälte som behövs utan även njurbälte och Tena om blåsan inte är nytömd. Ska även undvikas vid huvudvärk. Jag hatar att åka den vägen, men eftersom jag inte kör är det bara att åka med.

 

Nu är det slut för den här gången, få se om jag hinner, orkar och har lust att skriva innan den 10/12 för då far Maggan och jag hem till Svedala igen.