Då ska vi se om det blir mer tid att skriva nu när Maggan och jag är i Kalabrien igen. Denna vecka har det visserligen varit fullt ös, medvetslös!

Efter en skakig resa så har vi då landat här igen för att tillbringa ett par månader bland mandariner, nektariner och annat gott som håller på att mogna nu. Varmt och skönt är det oxå, det har varit linne och shorts sen jag kom.

 

Först ska jag berätta att jag för första gången (Maggan oxå) har suttit/"legat" på en flygplats en hel natt. Vi fick ta tåget ner till Kastrup på söndagskvällen, var framme vid 22 tiden.  Maggan klagade inte för hon hade sin bur att ligga i.

Min ekonomi klarade inte ett hotellrum, men kärring är seg och envis. Sätena, stenhårda bänkar hade ett armstöd mellan varje plats. Det fanns en del bänkar där några hade tröttnat nån gång och slitit loss armstöden. Jag fick tag i en plats där jag kunde knöla ner min lekamen i sidoläge med ett armstöd i knävecket. Av en konstig anledning tänkte jag på en berättelseur bibeln min lärare i tvåan berättade, jag minns inte vem det handlade om men det var någon som fick sova på marken och ha huvudet på en sten. Min handväska var stenhårt och bänken ännu hårdare.

Jag hade tagit med Maggans flexikoppel av den anledningen att om jag skulle somna, så hade jag satt fast det i burdörren, i resväskan, handbagaget och handväskan, sedan runt min arm. Jag tittade på insidan av ögonlocket ett tag, slumrade till en stund, dog av stelhet och värk i höften. Hittade så småningom en plats med vägg bakom huvudet, det gick det med.

 

Ja iväg kom vi, resväskan vägde 19,7 kg (max 20 kg), handbaget fick väga max 10 kg, det vägde 9,3kg 0ch det var det ingen som brydde sig att väga och jag som hade fått lämna lite kläder hemma för att få plats, men å andra sidan var väskan ändå så den bågnade. Har slängt den idag för den blev överansträngd.

 

Skitväder i Rom med en del turbulens straxt innan och under landning, jag gillar inte att åka berg-och dalbana men tänkte: Hoppas det stoppar mitt flimmer! Nix det blev ännu värre. Men det stressade jag bort i Rom, hade bara två timmar på mig att hämta bagage och Maggan, för att nytt checka in m.m. Varmt å kvavt å inte ville hunden pinka på betongpelare heller. Finns ingen gräsplätt  nånstans.

Tänkte jag skulle äta på nästa plan, men Alitalia bjuder bara på the, kaffe eller annan dricka, fick nöjja mig med biskvier och de var skitgoda.

 

I Lamezia blev jag hämtad av grannen, som bara pratar italienska, det gör inte jag. Han ville inte plocka isär buren så det blev ganska trångt i bilen, jag och Maggan i baksätet tillsammans med alla mina väskor. I framsätet satt frun med en stor låda mandariner under fötterna. I en Fiat Punto! Säkerhetsbältet fanns inte att hitta och jag som inte ens vet vad bälte heter, sket i det eftersom allt var inpackat och jag satt ändå som i ett skruvstäd. Hade vi klart flygresan skulle jag väl klara det här oxå.

 

Hästar kan som sagt inte kräkas! Häromnatten vaknade jag av att någon ulkade/rapade, katten som är pygmeé kunde det inte vara och Maggan låg i sängen bredvid mig. Jag hade fönstret öppet så jag hörde de hästar som stod inne, jag tänkte att det måste vara nåt fel på en av dom. Kvävs den? Men jag somnade om. Berättade för Johanna på morgonen att det måste vara nåt fel på nån av hästarna, det lät som det som om den skulle kräkas.

Då berättade Johanna att det varit jordbävning i närheten, visserligen bara 2,9, men tydligen kan vissa människor höra dessa ulkningar från underjorden.