I går kände jag den, doften av hägg, (jag tror att det var hägg) efter att ha jobbat på djursjukhus i 30 år så har näsan varit som bedövad. Men häggen luktade vår på riktigt.

 

Resan från Mönsterås till Helsingorg blev lite smått dramatisk. Innan vi kom till Karlsrorondellen i Kalmar kom frågan Karlskrona eller Växjö. Jamen vägen till Växjö är ju så tråkig. Men den är ju inte roligare ner till Karlskrona. Bilen låg i ytterfilen i rondellen, den svängde nästan själv mot Nybro. 

Ett par mil innan Växjö kom en bil ifatt oss med en jädra fart. Sedan låg bilaset i röven på oss hela vägen. Trodde att hon skulle köra om oss vid tvåfilit, icke. Jag körde i tillåten hastighet (har inte råd att köra för fort) med ett stirrande fruntimmer i bilen bakom. Hon tappade fart och kom ifatt, så nära, så nära, men körde inte om. Hon vinglade som en slalomåkare när det var tvåfilit. Då ringde vi polisen.  Var då nästan i första rondellen i Växjö,efter rondellen höll hon på att krocka med en lastbil, då var nästan hon bredvid oss. Fortfarande pratande med polisen, skrek både Susanne och jag i örat på henne. Sedan svängde människan vänster fortfarande med livet i behåll.

Det verkade som polisen kände till henne. Det var faktiskt lite läbbigt, men mitt förmaksflimmer som startade i Kalmar var nu som bortblåst, inget ont som inte har något gott med sig.

Vi hade funderat på om vi skulle hälsa på Malin, Jenny och Veronica  på djursjukhuset, men det hade jag totalt suddat ur min hjärna. 

 

Sedan kom nästa fråga, ska vi åka till Ullared, varken Susanne eller jag hade varit där. Var ligger Ullared? Vi hade ingen GPS med oss, men Susanne slog upp det på sin telefon. Men det var bara det att telefonen var lite långsam, så ungefär 10 min efter att vi passerat vägen, (minns inte om det var mot Värnamo vi skulle ta av) så talade telefonen om att nästa avfart skulle vi svänga höger mot Värnamo(????)

I Ljungby köpte vi en karta, efter att tre personer på macken talade om tre olika vägar vi kunde köra. Vi åkte över Halmstad till slut, jag antar att det var en omväg. Men som jag sa till Susanne, för 17, vi är ju pensionärer vi har ingen brådska.

Fram kom vi, men hur kan folk frivilligt åka till detta batastora varuhus. Vi gick ner på djuravdelningen, där fanns ju mycket välja på om han skulle handla.  Vi fick nog ganska snart, köpte varsin ulligullfilt, alá Madde, massor med godis och åkte sedan hem. Nu behöver vi inte åka dit mer och inte behöver vi undra hur det är på Ullared. 

 

Vi var och klippte oss i fredags, fick likadan frisyr. När jag senare skulle in i en garnaffär fick Susanne sitta kvar i bilen, det var bara likadana träningsoveraller med revär som fattades, så hade vi varit två gamla tvillingar som inte växt ifrån varandra. När vi kom hem bytte jag frisyr, så att vi kunde gå med hundarna tillsammans.